Tandsprickning

På söndagkvällen, mitt under busshaveriet hade jag feber igen. Jag hade inga andra symptom än bara jätteont i mina bakre kindtänder som håller på att spricka fram. Jag drägglar konstant och går med fingrarna i munnen hela tiden.

Jag sov rätt dåligt den natten, så pappa stannade hemma med mig på måndagen. Vi stannade på landet, medan mamma och Stefan åkte till jobbet. Efter jobbet kom mamma tillbaka till landet.

Jag mådde bättre på dagen, men hade lite småont hela tiden. På kvällen blev det jättejobbigt igen och den natten skrek jag hela natten igenom. Ingen av oss sov en sekund. Jag hade så ont och Alvedon hjälpte ingenting. Jag bara grät och grät. Dagen efter var både pappa och mamma tvungna att stanna hemma för att turas om att få sova lite. Jag somnade också vid sjutiden på morgonen.

På dan var det bättre ingen, men vi stannade kvar på landet för säkerhets skull. Mamma och pappa tyckte det var skönt att vara på landet om jag grät hela natten, så slapp vi tänka på grannarna. Men tisdag natten gick lite bättre. Jag somnade sent, men jag sov någorlunda bra. Så på morgonen packade vi bilen och åkte till stan. Jag gick på dagis och mamma och pappa åkte och jobbade. Efter en stund på dagis kräktes jag och Ildiko ringde och berättade för mamma att jag kräkits och att jag var trött och bara ville sitta i någons famn. Men mamma sa att jag lätt blir åksjuk och åt en flaska välling precis innan vi gick till dagis, så det var nog ingen fara. Och det blev bra sen under dagen.

Jag har fortfarande ont i tänderna, men jag gråter inte och kan sova ordentligt. Dumma tänder!